Mark W. Lipsey och hans kollegor ifrågasatte en av de mest utbredda myterna inom kriminalpolitiken: påståendet att rehabilitering av dömda lagöverträdare inte fungerar. Genom att använda metaanalyser har deras forskning blivit uppmärksammad för sin förmåga att dra välgrundade och nyanserade slutsatser utifrån hundratals oberoende studier.

Fördelarna med rehabiliteringsprogram

Redan i sin första metaanalys 1992, där Lipsey analyserade 443 separata studier av effekterna av rehabiliteringsprogram för unga lagöverträdare, presenterade han omfattande vetenskapliga belägg för att rehabiliterande insatser kan ha positiva effekter för både unga och vuxna lagöverträdare.

I sin fortsatta forskning identifierade Lipsey ytterligare studier som visade liknande resultat i flera omfattande metaanalyser. Även när han jämförde insatser där unga lagöverträdare fick rehabilitering utan att åtalas, med fall där ungdomar åtalades men inte fick rehabiliterande insatser genom domstolens påföljd, kom han fram till samma slutsats: rehabilitering kan fungera om den erbjuds lagöverträdare, oavsett om de döms till en straffrättslig påföljd eller inte.

Bidrog till att bevara stödet för rehabilitering när många ansåg att ”ingenting fungerar”

Lipseys forskning har också haft stor betydelse för kriminalpolitiken. Många bedömare menar att hans arbete bidrog till att bevara stödet för rehabilitering inom olika delar av kriminalvården, vid en tid då många beslutsfattare hade dragit slutsatsen att ”ingenting fungerar”.

Hans forskning visade att rehabilitering kan vara effektiv när insatserna genomförs på rätt sätt och i enlighet med vetenskapligt utvärderade metoder. Resultaten gav ytterligare stöd för slutsatsen att otillräckliga resurser till rehabilitering av lagöverträdare, både inom och utanför institutioner, riskerar att leda till ökad brottslighet.